Tornet var större, större än vad jag väntat mig. När jag såg på det nerifrån marken, när jag såg dess majestetiska skönhet, dess oändliga höjd och form så fick det mig nästan att tappa andan. Inte vad jag hade förväntat mig när jag kom till paris, till Eiffeltornet. Jag var inte här för beundra, inte här för att skapa minnen. Jag var här för något helt annat.

Alla sa till mig när de såg mig så nere, nere i depressionen efter min älskade make, efter bilolyckan som hade ärrat mig för livet, att det var dags att jag åkte bort. Lämnade olyckan bakom mig, gick vidare och såg framåt, utan honom. Så jag åkte hit, hit där vi först träffades, vilket de inte visste något såklart. Då hade de aldrig släppt iväg mig. Men jag hade min plan, jag var redo för nästa steg. Därför var det inga problem att gå in i hissen, var inga problem att le åt de ovetande människorna som tittade på mig.

När jag klev ut tog jag av mig skorna, de behövdes inte och solen var varm mot mina fötter. Vilket egentligen inte spelade någon roll, inget spelade någon roll längre. De hade gått fem år men för mig kändes det inte som en enda dag hade gått för jag var fortfarande fast, fast i mörket som inte ville släppa sitt grepp om mig. Fast i förtvivlan och sorg på något som aldrig skulle bli igen. Så jag gick fram till räcket, jag tog mod till mig och kollade ner, det här skulle inte vara så svårt, de borde inte vara så svårt. Det minsta jag kunde göra vara att titta på mitt öde. Jo jag var redo, jag kände det, jag måste vara det. Jag orkade inte leva så här, det här mörkret var för mycket för en enda människa. Tårar började rinna ner från mina kinder fastän jag inte hade beställt dom, de var som om någon ville trösta mina kinder, ville inte att jag skulle vara ensam i detta. Jag torkade bort dom, jag var ensam, ingen tröst fanns att vända sig till och det var dags, dags att dö.

Plötsligt ser jag någon komma förbi, jag känner en armbåge slå emot min, han verkar inte se mig. Han är snabb, för snabb. Innan jag visste ordet var så stod han på räcket med samma tankar som mig. Jag reagerade instinktivt, stop! ropade jag. Han verkade inte höra, det hade jag nog heller inte gjort. Jag grabbade tag i honom och drog ner honom på marken. Han föll till marken, jag föll till marken. Han vände sig om och stirrade på mig. Iska, sorg, han verkade arg men tårar kom ner från hans kinder. Han ville nog bara bort från mig, han ville nog göra om det men han såg nog, han såg samma sak som han kände. Så han la sig på mitt bröst och grät som ingen vuxen karl skulle göra frivilligt men han gjorde för han ville bli tröstad. Jag grät också och klappade honom på huvudet och lät honom bli tröstad av mig som han tröstade mig.

Folk stirrade, ingen vågade riktigt gå fram, ingen ville riktigt lägga sig i. Och det dom sa förstod jag inte, franska hade inte varit mitt huvudspråk i skolan så varken han eller jag svarade på deras antagliga frågor.Till slut kom vi upp på fötterna, jag tog på mig mina skor. Det här skulle inte ske idag, så jag skulle åka ner och försöka imorgon och slippa bli avbruten. Nu blev det konstigt, vi kände inte varandra men han kunde inte sluta titta på mig, varken jag på honom. Vi tittade på varandra med oro i blickarna. För vad som skulle hända med varandra. Det var konstigt, vi hade precis träffats. Jag skulle säga hejdå, sträckte ut handen och skulle skaka hans. Han tog den i sin och det blev en gnista, de passade perfekt. Han kände det också. Han släppte inte, jag släppte inte. Han höll min hand med kärlek, som något han inte ville släppa taget av men han gjorde det till slut. Jag hade blivit besviken om han inte hade tagit tag i min andra hand och ville att jag skulle följa med honom till hissen. Jag tackade inte nej till hans erbjudande. Så när vi klev in i hissen, och tittade på varandra och kände att jag log mot honom och menade det ville jag aldrig att det skulle ta slut. Hissen åkte ner, den stannade och vi klev ut och plötsligt såg allt ljusare ut och det verkade vara början, början på en väg framåt.

Han hette Filip och vi kom från samma stad. Han hade förlorat sin fru i cancer 4 år tidigare och han var där för samma orsak som jag. Vi räddade varandra, en resa till Paris för att dö, blev en resa värd att leva för!