Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äpple och börjar tugga på, lillan vill ha fastän maten  precis ska ställas på bordet. Ja jag hann med det med, mat, ungar, skrik och gap. Hon får det han inte vill ha, jag stirrar på honom. Han rycker på axlarna, vad? Som ett stort frågetecken, alltid som ett frågetecken. Helt vilse i den här världen. Maten äts, fast inte i tystnad, aldrig i tystnad. Ändå är det aldrig vi som pratar. Barnen vill ha mer mat men lillan ska bara ha ketchup vid sidan, det blir fel igen. Minstingen skriker efter mer men vi är helt enkelt för långsamma. När han är färdig ställer han tallriken i diskhon utan att bry sig om att skölja av den. Bryr sig inte om att lillan är färdig, hjälper mig inte att duka av. Sätter sig i soffan och sporten är på, som vanligt. Jag ställer mig upp, plockar av från bordet, slänger resterna i komposten. Sköljer av tallrikarna och diskar rent kastrullerna. Resten går in i diskmaskinen som brummar lågt när jag sätter igång den.

Jag tar med mig barnen till badrummet och tvättar av dom. Sedan säger jag till lillan att ta på sig sin jacka och sina skor. Sedan tar jag på minstingen skorna och jacka och sedan mig själv, han märker ju såklart inget. Det brukar han inte göra. Lillan säger hejdå men han hör inget för ljudet på tv är såklart högre än normalt för örat. Jag tar våra väskor, lillan får bära sin som hon packat själv. En liten tår faller ner från min kind som jag snabbt torkar bort.

Vi har varit här tillräckligt länge nu, han blir inte bättre, jag trodde min närvaro skulle förändra honom. Jag hoppades för mycket.

Jag stänger dörren bakom mig försiktigt och börjar gå ner för trapporna med minstingen i famnen och två väskor på andra handen. Lillan får hjälpa till att öppna dörren och när den är öppnad får hon syn på honom. Hon skriker till av glädje och springer till hans famn. Han lyfter upp henne och kramar henne hårt. Minstingen och jag går fram och kramar honom också.Nu känns allt bra igen.

När vi satt in barnen i bilen kramar han mig en gång till, extra hårt och då kommer tårarna jag försökt undvika. Han torkar bort dom. Jag kysser honom och hans mjuka läppar känns underbara mot mina, passar perfekt.

"Din mor var tydlig, han skulle inte förändras, inte ens för din skull." sa min man till mig efter den underbara välkomstkyssen. "Jag vet, jag trodde bara, för mammas skull att han skulle ändra sig. Men han varit så ända sen jag var liten, ända sedan min mamma var hemma med oss när vi var små, trodde bara för en gångs skull att skulle ändra sig, för allt hon gjort för honom", sa jag och tittade på honom. Tårarna ville inte sluta. "Vad är det?" "Hon kommer dö ensam på hemmet, hon kommer dö utan honom", sa jag och tog upp handen på munnen att slippa höra mitt snyftande. "Hon kommer inte dö ensam, hon har dig, hon har oss", sa han och log och tog bort min hand. "Och jag trodde jag var tydligen nog när du åkte, du kanske kunde dölja vem du är för din far men aldrig för mig, du ska aldrig behöva göra det för mig", sa han och kramade om mig hårt och allt det släppte. Han kysste mina läppar en gång till och öppnade bildörren åt mig. Jag satte in bilnyckeln och motorn dånade under motorhuven. Han öppnade passagerardörren och satte sig på sätet med ett leende. "Gud vad jag saknat er, jag vet att det bara varit några dagar men huset är inte detsamma utan er", sa han och tårarna var inte för långt borta hos honom heller. Precis som jag ville ha det, precis som det skulle vara. Han började rabbla upp allt han hade gjort hemma, inte för att skryta utan för att se mitt leende av hans ansträngning. Inte hans ansträngning, hans tydlighet för vad som var viktigt i mitt liv, i vårat liv.

Jag svängde ut på huvudleden och begav oss hemåt, där vi tillhörde, där vi var menade att vara hela tiden.