Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var ialla fall det jag försökte intala mig.

Jag träffade honom bara en gång, det hade bara varit en engångsföreteelse, jag var förvirrad, förlåt. Det hade jag kunnat säga, istället blev det bara en massa skrik och gap och tomma hot. Det hade inte behövt komma till det här.

Han hade hittat något, något annorlunda, kanske såg han det på mig, det måste han ha gjort. För jag såg det varje dag när jag tittade mig i spegeln såg jag den fula, dåliga människa jag verkligen var. Jag såg samvetet stirra tillbaka på, skakandes besviket på huvudet. Kanske han såg det, därför stod vi här idag, i denna stund.

Men vi hade ju inte haft det bra, han måste ju veta det åtminstonde. Vi såg ju knappt på varandra längre. Brydde oss knappt om varandras liv, som en vana hade byggts upp, en dålig vana. Jag trivdes inte, jag ville bara att någon skulle se mig, jag ville bara vara intresserant för någon, bara för en kväll skulle jag betydda något skulle jag sagt.

Slå då, tänkte jag, slå då, vad väntar du på. Men inget hände. Men något hände med mig, något blöt började rinna ner för mina kinder och jag öppnade ögonen. Tårar, efterlängtade tårar, äntligen en reaktion, en normal reaktion. Han stod framför mig, slaget i luften var borta. Borta var den starka, aggressiva grottmannen som idag valde slag före resonlighet. Istället stod där mannen jag älskade, för nu såg jag honom, hans tårar var där likagärna som mina.

Förlåt, kunde han ha sagt, jag älskar dig kom heller aldrig fram. Istället kom handen upp och torkade bort mina tårar och sedan kom kramen, efterlängtad mjuk kram. Sen kom kyssen, den varma mjuka kyssen. Ibland är handling bättre än ord, om det är en god handling.

Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äpple och börjar tugga på, lillan vill ha fastän maten  precis ska ställas på bordet. Ja jag hann med det med, mat, ungar, skrik och gap. Hon får det han inte vill ha, jag stirrar på honom. Han rycker på axlarna, vad? Som ett stort frågetecken, alltid som ett frågetecken. Helt vilse i den här världen. Maten äts, fast inte i tystnad, aldrig i tystnad. Ändå är det aldrig vi som pratar. Barnen vill ha mer mat men lillan ska bara ha ketchup vid sidan, det blir fel igen. Minstingen skriker efter mer men vi är helt enkelt för långsamma. När han är färdig ställer han tallriken i diskhon utan att bry sig om att skölja av den. Bryr sig inte om att lillan är färdig, hjälper mig inte att duka av. Sätter sig i soffan och sporten är på, som vanligt. Jag ställer mig upp, plockar av från bordet, slänger resterna i komposten. Sköljer av tallrikarna och diskar rent kastrullerna. Resten går in i diskmaskinen som brummar lågt när jag sätter igång den.

Jag tar med mig barnen till badrummet och tvättar av dom. Sedan säger jag till lillan att ta på sig sin jacka och sina skor. Sedan tar jag på minstingen skorna och jacka och sedan mig själv, han märker ju såklart inget. Det brukar han inte göra. Lillan säger hejdå men han hör inget för ljudet på tv är såklart högre än normalt för örat. Jag tar våra väskor, lillan får bära sin som hon packat själv. En liten tår faller ner från min kind som jag snabbt torkar bort.

Vi har varit här tillräckligt länge nu, han blir inte bättre, jag trodde min närvaro skulle förändra honom. Jag hoppades för mycket.

Jag stänger dörren bakom mig försiktigt och börjar gå ner för trapporna med minstingen i famnen och två väskor på andra handen. Lillan får hjälpa till att öppna dörren och när den är öppnad får hon syn på honom. Hon skriker till av glädje och springer till hans famn. Han lyfter upp henne och kramar henne hårt. Minstingen och jag går fram och kramar honom också.Nu känns allt bra igen.

När vi satt in barnen i bilen kramar han mig en gång till, extra hårt och då kommer tårarna jag försökt undvika. Han torkar bort dom. Jag kysser honom och hans mjuka läppar känns underbara mot mina, passar perfekt.

"Din mor var tydlig, han skulle inte förändras, inte ens för din skull." sa min man till mig efter den underbara välkomstkyssen. "Jag vet, jag trodde bara, för mammas skull att han skulle ändra sig. Men han varit så ända sen jag var liten, ända sedan min mamma var hemma med oss när vi var små, trodde bara för en gångs skull att skulle ändra sig, för allt hon gjort för honom", sa jag och tittade på honom. Tårarna ville inte sluta. "Vad är det?" "Hon kommer dö ensam på hemmet, hon kommer dö utan honom", sa jag och tog upp handen på munnen att slippa höra mitt snyftande. "Hon kommer inte dö ensam, hon har dig, hon har oss", sa han och log och tog bort min hand. "Och jag trodde jag var tydligen nog när du åkte, du kanske kunde dölja vem du är för din far men aldrig för mig, du ska aldrig behöva göra det för mig", sa han och kramade om mig hårt och allt det släppte. Han kysste mina läppar en gång till och öppnade bildörren åt mig. Jag satte in bilnyckeln och motorn dånade under motorhuven. Han öppnade passagerardörren och satte sig på sätet med ett leende. "Gud vad jag saknat er, jag vet att det bara varit några dagar men huset är inte detsamma utan er", sa han och tårarna var inte för långt borta hos honom heller. Precis som jag ville ha det, precis som det skulle vara. Han började rabbla upp allt han hade gjort hemma, inte för att skryta utan för att se mitt leende av hans ansträngning. Inte hans ansträngning, hans tydlighet för vad som var viktigt i mitt liv, i vårat liv.

Jag svängde ut på huvudleden och begav oss hemåt, där vi tillhörde, där vi var menade att vara hela tiden.

"Min älskade Filip, sedan jag träffade dig blev solen ljusare, marken grönare och livet lättare. Mitt leende är svårt att missa, mitt skratt hörs på långa vägar när du i närheten. Jag älskar din humor, ditt sätt att se på saker inte som ett problem utan en lösning. Jag älskar dig för ditt mod, för att du har mod att våga ge in i kärleken med mig med ett öppet hjärta. Jag väljer denna dag att säga ja, ja till att dela mitt liv med dig. Ingen dag har varit lyckligare än denna. Denna dag är början på resten av mitt liv" 

Filip läser Tereses bröllopslöften om och om igen. Han tittar ner på papprerna på bordet, en signatur är allt som krävs för att det ska vara över. En signatur och deras äktenskap är slut. Pennan darrar när han börjar skriva sitt namn på pappret -Filip Björkman-  Att det ska vara så lätt, ett namn är allt som krävs, en signatur.

"Kära Terese, kanske det inte är naturligt att skriva ett skilsmässolöfte men idag känns det inte som jag har ett val. Jag har stått ut mycket, mer än vad en människa borde göra. Jag stod ut med när jag fick ta över ansvaret för barnen när du förlorade jobbet, jag stod ut med att du låg i soffan hela dagarna och inte lyfte ett finger. Jag stod med när du ändrade beteende och började komma hem full efter festat en hel natt. Jag stod t.o.m ut med ditt snedsteg. Jag förlät dig för jag känner dig, jag vet vem du är, eller det var det jag trodde iallafall. Så lyssna noga på mig nu. Det är en sak att ta ut allt på mig, det är en sak för mig att låta mig leva med din skit. Jag säger det här bara en gång, jag tolerar INTE att du skadar mina barn, mina säger jag för du har inte varit där och de känner inte dig. Men jag lät anmälan vara för att du är ändå deras mamma. Nu är toleransen slut, den försvann när du satte dig i bilen med mina barn full. Om inte jag hade upptäckt det, vad kunde ha hänt. Vi kunde ha varit så lyckliga. Så här är mitt löfte till dig, skärp till dig! Nyktra till och skriv på papperna. Låt en av oss bli fri och sen tar du och skriver in dig på rehabcentret. För om du inte gör det så kan din nästa signatur likagärna vara till din egen dödsdom."

Terese tittar på pappret från Filip om och om igen. Han hade rätt, de hade kunnat blivit så lyckliga. Så här satt hon, tittade på pappret hon hade lagt upp på bordet, på pappret till rehabcentret. Skilsmässa var klar. Han var fri, som han ville. Hon tog upp whiskeyflaskan och satte den vid läpparna. Lyfte samtidigt upp Filips brev, ett kort ramlade ut från kuvert. Hennes barn, han hade skickat med ett kort på deras barn. Flaskan ställdes på bordet. Tårar rann ner för hennes kinder. Ett namn är allt som krävs, ett namn för ett nytt liv. Vet inte om skulle klara det, vet inte om hon hade vad det krävs. Men just nu, i ditt ögonblick, i denna sekund av tvekan till att dricka hade hon en chans. En chans till ett lyckligt liv, en chans att bli fri. Signaturen var inte lång, den var enklast. Det har var ju bara början, början av resten av hennes liv.