Pappan tittade på henne när hon skrek till honom att hålla käften. Han blev helt stum, han trodde inte sina öron. Talade, nej rättar detta, skrek med en sån hänsynlöshet, ingen respekt för någon äldre. Ännu mindre sin egen far. Hon stormade ut ur rummet och man hörde henne smälla i dörren till hennes rum. Han suckade, satte sig ner vid köksbordet och tog upp kaffekoppen från bordet och drack en klunk. Usch, kallt var det, det hade varit varmt när grälet började. När han hade tagit ur hörlurarna ur hennes öron för att få hennes uppmärksamhet, när han hade börjat prata om varför hon inte ville ha den maten som blev serverad. Varför hon inte lyssnade på tilltal. 11 år, vad hände.

Han hade ju kommit upp i åldrarna nu, över 50 redan och gråa hår började dyka upp i nacken och fortsatte uppåt. Hans fru tyckte att han skulle färga det. Men han tyckte att det var dags att bli gammal. Tyckte inte att man behövde ändra på någonting. Så han började minnas bakåt, minnas hur det var när han själv var liten. När han råkade en gång komma hem försent och han hade blivit utan mat. När han en gång råkat tala utan tillåtelse och fått en örfil. Men det var andra tider nu, en annan era. Inte samma musik, inte samma jobb, inte samma respekt. Han ville inte att hon skulle respektera henne av rädsla. Men han ville bara bli respekterad som person.

När de inte kunde få barn, när de äntligen fick adoptera från Bolivia så hade de blivit överlyckliga. Äntligen skulle de få ett litet barn. Hans far hade varit emot det, han ville inte ha något barn som inte hade hans blod, delar av hans dna som barnbarn. Han var fast i det gamla sättet, han var fast i sin tid. Men det hjälptes inte, de ville så gärna ha ett barn att han avslog hans önskan, gick emot honom för första gången i hans liv. Och han älskade det, han älskade att ha makten, att stå emot honom. Men hans hjärta smälte såklart när han fick se henne, när han fick hålla henne i sin famn. Då var hans kultur, hans sätt, hans tid som bortblåst. Nu ville han såklart lägga sig i uppfostran men han stod emot honom, han trotsade honom igen. Det här var hans barn, deras barn, dom skulle uppfostra henne som de ville. Nu tänkte han vad de gjorde fel för att förtjäna det här sättet av uppförande. Skulle de pratat mer om var hon kom ifrån, skulle dom sagt hur mycket de älskade henne mer än vad de gjorde.

Där var det, han kom på det. Det skulle kanske inte fixa allt, men det skulle nog föra dom närmare henne. Han ställde sig upp och gick ut ur köket och bort mot hennes rum. Knackade försiktigt. Inget svar, knackade igen. "Vad är det?" svarar hon. "Får jag komma in?" frågar han. Han hör en djup suck. Hon öppnar dörren och tittar surt på honom med sina mörka ögon. Hon släppte dörrhandtaget och lämnar dörren öppen och vänder sig om och lägger sig på sängen på mage mot honom. Han går in i rummet och sätter sig på sängen. Hörlurarna i såklart igen, hade han väntat sig annat. Han sträckte sig över henne för att nå hennes öra och  tar försiktigt ut en ur hennes öra. "Kan du inte lyssna på mig är du snäll" säger han. Sucken kom som väntat och hon vänder sig om och sätter sig upp i sängen. Hon tar ut andra också och säger: "Du har min uppmärksamhet." "Jag tänker inte bråka, jag kommer i fred, sa han och höll upp händerna i luften för att försöka mjuka stämningen. Tar ner dom igen och säger, "Jag tänker inte tjata, jag behöver mera din hjälp till något" säger han och försöker väcka hennes nyfikenhet till liv. "Hjälp med vad?" Ja där är den, lurigheten i blicken han ville locka fram. Uppmärksamheten var på topp nu märkte han. "Det är den här datorn, jag vill in på en sida men jag förstår inte hur jag ska göra, kan inte du hjälpa mig?" frågade han. Han väntade på en suck och han fick den leverat i tid. "Ok, men du kan inte komma till mig för hjälp hela tiden. Någon gång måste du lära dig själv." svarade hon och gick raskt ut ur rummet.

Hon satte sig vid datorn i vardagsrummet och började klicka på musen för att komma till rätt sida. "Så nu är jag inne på internet, vad är det du vill gå in på?" Jo jag hade planerat en resa, tänkte boka flygbiljetter så om du bara vill hjälpa mig in på sidan så kan jag sköta resten själv" svarade han där han kom bakom henne och stod upp bredvid henne vid datorn. "Resa, vad då för resa?" frågade hon. "Till Bolivia" svarade han. Det här ögonblicket ville han inte missa, reaktionen som skulle komma nu. Hennes ansikte sken upp och ett stort leende bredde ut sig på läpparna. Hon flög upp ur stolen och kramade om honom så hårt att han nästan föll bakåt. Han kramade henne tillbaka mjukt och var så glad för hennes glädje. Hon släppte honom. "Är det sant? Ska vi verkligen åka och besöka mitt hemland?" sa hon och kunde inte sluta le. "Ja jag tyckte det var dags att du får se vad du kommer ifrån, se din kultur för omväxlingsskull" sa han. Hon kramade om honom igen fast den här gången om midjan mjukt, han kramade henne och kysste hennes huvud. Hon lyfte på huvudet och sa "Tack pappa, det här betyder verkligen mycket för mig" Hon släppte honom och började gå tillbaka till sitt rum. "Jag tänkte ringa Julia och berätta allt det här om det är ok?" frågade hon. "Såklart hjärtat, gör du det, hälsa från mig" svarade han. Innan hon vände sig om för att gå in i sitt rum så sa hon, "Förresten, förlåt för förut, jag menade inte att säga så till dig. Jag älskar dig pappa" Han tittade på henne med all kärlek han hade och med ett leende så stort och svarade, "Och jag dig hjärtat" Hon log snabbt och vände sig om och gick in på sitt rum och stängde dörren bakom sig.

Han visslade lågt för sig själv för sin triumf och satte sig ner på datastolen och kollade på skärmen. Han började trycka på knapparna på tangentbordet, kom snabbt in på sidan han ville åt och klickade på tillgängliga flygbiljetter till bolivia. Han hade tagit lektioner i datakurser, han visste hur det funkade, man var ju tvungen att hänga med i sin tid, i sin kultur. Men hans hemlighet var säker hos honom, för de stunder när hon ville hjälpa honom. Dumförklara honom på skoj hur mycket han kom från stenåldern, att alla kunde datorer nuförtiden kunde han inte låta bli att le. För det var deras stund, då hon hjälpte HONOM med något. När hon satt där med läxor, med problem, fanns han där för henne. Och då visste han att hon fanns där för honom, även om det var något så litet som att hjälpa honom lyssna på musik eller lägga in bilder. Så hann han se hennes bilder som hon tyckte om, hennes musik som hon lyssnade på, hennes kultur. Han tog upp hennes spellista och blandade den med hans musik, det blev en kulturkrock, men en kulturkrock av något underbart.

 

petri

23 maj 2010 21:16

bra och verklighetstrogen. Du har fått med många vinklar och startar lite funderingar.

http://kugghjulsprins.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var...

Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äp...

"Min älskade Filip, sedan jag träffade dig blev solen ljusare, marken grönare och livet lättare. Mitt leende är svårt att missa, mitt skratt hörs på långa vägar när du i närheten. Jag älskar din humor, ditt sätt att se på saker inte som ett problem u...

Jobbet hade gett Helen ett helvete idag, papper efter papper som ska fyllas i, stämplas och läggas i nästa hög som sedan ska köras ner till Håkan på postkontoret. Hon äcklas varje gång hon kommer ner och ger honom papperna, det är nästan som hon kan ...

"Hej vännen. Idag bränner solen mot ryggen, havets vågor som slår mot klipporna. Sanden fastnar mellan tårna. Hans armar kramar om en bakifrån och klappar på den stora magen. Vi bestämde igår för att rymma. Var trött på alla som tjatade, som ville be...