"Hej vännen. Idag bränner solen mot ryggen, havets vågor som slår mot klipporna. Sanden fastnar mellan tårna. Hans armar kramar om en bakifrån och klappar på den stora magen. Vi bestämde igår för att rymma. Var trött på alla som tjatade, som ville bestämma allt. Det var vi som skulle gifta oss-Anna och Karl-inte någon annan. Men vi for inte långt, jag menar hur långt kan man åka med dig i magen. Du börjar bli tung, nästan helt färdig. Bara en vecka kvar. Jag vet att du inte var planerad men ändå, jag kan inte hjälpa att längta ihjäl mig. Som om du har varit där i bakgrunden hela tiden, saknad från våra liv. Jag kan inte förklara hur det känns att känna hur du lever därinne, lever inom mig. Hur du rör dig, när du är vaken, när du sover. Hur du tycker det är jobbigt när man ligger så eller hur du alltid gör mig törstig efter klockan tolv. Eller väcker med sparkar prick klockan sju. Du kommer vara envis, du kommer trotsa men du kommer att älska och vara så älskad. Mamma älskar dig redan, som jag aldrig gjort annat. Vi är påväg till hotellet efter ha varit på stranden. Din pappa försöker köra försiktigt och jag kan inte hjälpa att le när han försöker vinka trevligt på våra omkörare. Jag skriver snart igen, får se om jag hinner innan du dyker upp. Din mamma Anna"

"Hej, fan vad jag skriva.. hej det är jag din pappa. Karl heter jag, men det kanske du visste. Anna skriver jämt till dig säger hon. Jag vet inte vad jag ska skriva, vad vill du höra. Nä stryk det.. Jag är här för en anledning och tyvärr ingen bra anledning. Förlåt för skrynkliga pappret, för de våta fläckarna men jag tror inte jag kan börja om från början igen. Anna mår inte så bra, du mår inte så bra. När hon skrev till dig sist så åkte vi bil. Jag körde sakta, jag lovar. Men den kurvan, den svängen. Jag trodde inte han skulle åka rätt ut, jag trodde inte det. Jag vet inte mitt fel, det hade Anna sagt till mig just nu, inte mitt fel. Men det var jag som körde, om jag hade bromsat lite, saktat ner kanske det inte hade hänt. Sluta upp nu Karl, det var inte ditt fel, det hade Anna sagt. Älskade Anna. De låter mig inte träffa er. Tror jag håller på att bli tokig snart. De lilla jag fick träffa er igår räcker inte. Så jag ber dig, håll dig vid liv, håll mamma vid liv. För jag klarar mig inte utan er. Älskar dig redan, lilla vän. Var stark, hoppas vi syns snart. Din pappa."

"Hej vännen, hur mår du? Det var längesen sen sist. Förlåt att det tagit sån tid men som sagt fullt upp. Önskade jag hade mer tid men tid går så fort, för fort. När vi pratade sist började du känna igen vissa namn men mig var fortfarande tomt. Tillfällig minnesförlust sa dom, tillfällig, tillåt mig att skratta. Men jag lovade, jag lovade att skriva så nu gör jag det. De trodde du var okej, att smällen i huvudet inte varit så farlig. Men de hade så fel, jag önskade att jag hade varit där och hållt din hand. Sagt att allt skulle bli bra, jag önskar att jag hade gett dig en sista kyss innan du försvann från mig. Varje dag hoppades jag att du skulle minnas igen, men dagar blev till veckor, veckor blev till månader och nu har det gått 10 år utan resultat. Anna heter jag, kommer du inte ihåg mig. Min man säger att jag ska sluta skriva, sluta hoppas. Men jag kan inte hjälpa det, du var mitt livs kärlek och du försvann. Förlåt, du kan inte hjälpa det. Men jag gör det inte för din skull längre, jag gör det för henne. Julia som din dotter heter, du glömmer ju så lätt. Hon lämnade en lapp till dig här. Jag har inte öppnat det, det är till dig. Jag vet, jag ska inte säga det men jag gör det ändå, jag saknar dig. Anna."

"Hej vännen. Jag håller just nu upp bilden av dig i magen framför mig. Såna små ben du har, det har börjat synas. Kollegorna på jobbet har gett mig kommentarer, jag skrattar bort de mesta att jag ätit för mycket. Men nu när bilden är här, när de säger att du mår bra kan jag med glädje skrika ut att jag väntar barn! Så skönt att äntligen få säga något. Men de hade nog inte väntat sig något annat, sen jag och Johan började träffas så väntade de bara på nyheten om barn. Kanske ska presentera mig, jag heter Julia, är 30 år och jobbar som förskolelärare och är din mamma. Mamma-din mormor-blir nog lite chockad, hon trodde vi skulle vänta lite längre. Hon ville nog säga att vi är precis som hon och pappa-din farfar-var men hon kunde inte få fram det. Ända sedan han försvann har hon varit sorgsen. Göran har praktiskt taget uppfostrat mig tillsammans med din mormor. Karl, min pappa, eller vad man nu kan kalla honom. Han försvann när jag var liten. Han finns vid liv men han är inte här. Ska jag berätta en hemlis, jag tror han minns mig, jag vet mamma säger att aldrig komma ihåg när hans närminne är skadat så svårt. Men när jag var hemma hos honom igår för hjälpa honom städa och tvätta (han tror jag är städerskan) hittade jag en ask bland hans sockar. Jag öppnade den, han hade ändå somnat framför teven igen. Hittade mammas alla brev och längst under hittade jag ett kort på mig när jag var tio och mitt brev jag hade skrivit. Jag älskar dig pappa, bli frisk snart, stod det. Det var skrynkligt och läst flera ggr och hade fläckar av tårar på det. Jag gick ut till honom och kramade honom när tårarna började rinna vaknade han och kramade om mig också och sa "Julia, jag älskar dig också, förlåt att jag glömde dig" Jag tittade på honom och log, han log tillbaka men sen var han borta igen. Men han har aldrig sagt något till mig, inte ens mitt namn. Oj, det här var ett långt första brev. Men du behövde höra det. Älskar dig vännen. Din mamma Julia."

Karl tittade på Anna, tittade på när hennes grålätta hår rufsade till i vinden. Det kan nog bara varit sekunder innan de steg in i sjukhusentren för att hitta det kafe där Julia och Johan väntade på dom. Han tog tag i hennes arm, det var dags. "vad gör du?" säger hon och stirrar på honom. Han kysser henne, kysser henne som han aldrig gjort innan. Hon stretar först emot men låter sig sedan bli kysst. När han släpper henne ger Anna honom en örfil, inte hårt men ändå för att få en reaktion på hans beetende. Hon vill gå sin väg, fastän han aldrig gjort något sådant innan ville hon inte vara där för nästa steg, glömskan. Han gick efter. "Anna, du måste lyssna på mig!" skrek han. Hon stannade, hon hade inte hört honom säga hennes namn på så många år. Hon vände sig om och tittade förvånat på honom. "Vad sa du?" frågade hon förvånat. "Kommer du ihåg när du berättade för mig att du var gravid med Julia, hur jag var nära att sätta den där potatisen i halsen", sa han. Annas ögon glänste. Han fortsatte, "du har alltid haft en talang för att tala om saker vid fel tillfällen, som när du berättade att jag fått en dotter men inte mindes henne, eller att du gift om dig, eller när du sa att du skulle sluta komma förbi, sa han och tog hennes händer i hans. Tårarna rann nu ner för hennes kinder. "Jag kanske är sent ute, jag kanske inte ens har en chans längre men jag är ledsen att jag glömde dig, du anar inte", sa han och tårar rann nu ner för hans också. "Huu..rr, sa Anna med tårarna i halsen. "Hur länge?" "Cirka 1 år, jag kunde inte med, jag var rädd att det skulle komma tillbaka och det var några månader efter Görans död. Jag kunde inte med..", sa Karl och tittade på deras händer och smekte tummarna över hennes. "Men Julia? Inte ens henne" sa hon. Han tittade henne i ögonen igen. "Spelade någon roll, hon hade redan levt utan mig i så många år, skulle det vara någon skillnad för henne. Men jag kan säga att det började med henne. Hon fick igång mig, mitt minne", sa han och log. Anna log med och tog hårdare tag i hans händer och släppte dom sedan för att krama om honom. Han kramade henne tillbaka. "Glöm aldrig igen, lova mig det", sa hon och tittade honom i ögonen. "Aldrig", sa han och kysste henne. "Jag glömde dig aldrig pappa, bara så du vet", hörde de en röst säga framför dom. Där stod Julia med bebisen i famnen. Anna och Karl släppte varandra och gick fram för att omfamna deras dotter och dotterson. "Han heter Karl pappa", sa Julia när de släppt varandra. De torkade bort tårarna från ansiktet och Karl sträckte fram händerna för hålla sitt barnbarn. I bakgrunden kunde han höra Anna och Julia prata tyst. "Jag undrade vart ni hade tagit vägen", sa hon. "Hur mycket hörde du?", frågade hennes mamma. "Varenda ord", sa hon och log. Anna gjorde detsamma och kollade på hennes livs kärlek hålla deras barnbarn. "Hej vännen", sa Karl till sitt barnbarn och vaggade honom fram och tillbaka försiktigt. "Jag tänker inte missa en minut av ditt liv"..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var...

Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äp...

"Min älskade Filip, sedan jag träffade dig blev solen ljusare, marken grönare och livet lättare. Mitt leende är svårt att missa, mitt skratt hörs på långa vägar när du i närheten. Jag älskar din humor, ditt sätt att se på saker inte som ett problem u...

Jobbet hade gett Helen ett helvete idag, papper efter papper som ska fyllas i, stämplas och läggas i nästa hög som sedan ska köras ner till Håkan på postkontoret. Hon äcklas varje gång hon kommer ner och ger honom papperna, det är nästan som hon kan ...

Lousie började alltid dagen med en kopp te, oavsett om hon hade jobbat nattskift eller tidiga morgonskiftet. Det gick inte att bryta, te var något hon blev rofylld av, något varmt i magen efter krupit upp ur den varma sängen. Det hade blivit en ...