"Jag tar mitt vassa föremål och trycker den mot handleden. Inte för nära någon ådra och inte för djupt heller. Jag är här för att göra skada, inte död. Såret öppnar sig, jag kan se blod börja sippra fram i dagsljuset. Det väller ut från det öppna såret jag just orsakat och försöker hitta en flyktväg ifrån sitt fängelse, den har fått smak av frihet och tänker inte ge upp i första taget. Först stirrar jag, men jag vet bättre än att låta det blöda för mycket. Så jag tar handduken som ligger bredvid mig och trycker för att stoppa blödningen. Men jag är inte färdig än, inte ens nära, jag tar upp det vassa föremålet igen och skär igen och igen och igen. Tills jag märker att endorfinerna börjar känna sig hemma i kroppen och jag får ett lugn och jag blir rofylld. Jag trycker handduken mot handleden igen så hårt som jag kan. Jag är färdig, för denna gången."

Hon kollade på blomman som precis köpt från affären. Hon hade vetat precis vart den skulle stå när hon köpt den. Visste precis vart den skulle passa någonstans. Men nu passade den inte, där var inte alls där den skulle stå. Det var fel, det var inte alls som hon hade föreställt sig. Hon suckade och ställde den på bordet. Satte sig ner vid bordet på kökstolen och stirrade på blomman. Den var så vacker, den var så välkommen när hon hade tittat på den i affären, den passade i hennes liv. Men när den hade kommit hem till henne var det som den hade vissnat, som den hade tynat bort i hennes närhet. Det var som den kände hennes känslor, att det inte var verkliga för den när den väl hade kommit utifrån och in i hennes liv. Den var inte alls välkommen, på utsidan kanske det verkade så men inuti skulle den aldrig komma henne så nära som den ville. Hon ställde sig snabbt upp och tog ilsket blomman ur blomkrukan och gick fram till diskhon och öppnade skåpet under och slängde argt den vackra blomman i papperskorgen. Den var helt enkelt för vacker, för vacker för hennes närvaro.

Han tittade på henne, kunde inte förstå hennes reaktion. Han hade precis sagt att han inte orkade längre. Han orkade inte längre. Han fick ingen respons. Han hade försökt och försökt att älska henne men hon vägrade. Hon vägrade bli älskad. Han visste att det inte var lätt, ingen fick älska henne. Inte ens hon själv, han visste om ärren. Även om hon försökte gömma dom, även om hon låtsades att hon inte hörde vad han sa när han tog upp ämnet. Ämnet om dom, han fick gärna prata men hon ville inte lyssna. Hon trodde att det funkade ändå, hon trodde att hon visade kärlek. Men han trodde knappt hon visste var det var. Så här satt han och hon hade inte rört en min. Hon hade hört varenda ord men hon ville inte ta in det. Hon ville inte bry sig. Hon ville vara känslokall. Han frågade henne om hon inte hade något att säga, inte en min. Nu var det banne med nog. Han blev arg, han gick runt bordet, tog tag i hennes axlar och vände henne mot honom. Men hon ville inte möta hans blick, antagligen för rädd för att brista, för att visa något. Han kysste henne på pannan och gick ut ur rummet och tårar rann ner för hans kinder. För han älskade henne, men han kunde inte leva med att inte bli älskad tillbaka.

Hon tvekade, hon hade handen knuten uppe i luften och gjorde sig beredd på att knacka. Men hon visste inte om kunde, om hon vågade. Men det var dags, det hade gått för lång tid, hon kunde inte leva så här längre. Hon skulle våga, hon hade kommit så här långt för att ge upp nu. Hon knackade försiktigt och väntade på svar. Det var en kvinnlig röst som svarade kom in och hon öppnade dörren långsamt. Kvinnan satt med händerna i knät och tittade på soffan framför henne. Där satt han. Hon gick in i rummet, inte för fort, inte för långsamt. Satte sig bredvid honom i soffan. Hon frågade om vi var redo och tog upp block och penna. Hon tog hans hand i hennes, satte andra handen på magen, det var dom, alla tre.

Pappan tittade på henne när hon skrek till honom att hålla käften. Han blev helt stum, han trodde inte sina öron. Talade, nej rättar detta, skrek med en sån hänsynlöshet, ingen respekt för någon äldre. Ännu mindre sin egen far. Hon stormade ut ur rummet och man hörde henne smälla i dörren till hennes rum. Han suckade, satte sig ner vid köksbordet och tog upp kaffekoppen från bordet och drack en klunk. Usch, kallt var det, det hade varit varmt när grälet började. När han hade tagit ur hörlurarna ur hennes öron för att få hennes uppmärksamhet, när han hade börjat prata om varför hon inte ville ha den maten som blev serverad. Varför hon inte lyssnade på tilltal. 11 år, vad hände.

Han hade ju kommit upp i åldrarna nu, över 50 redan och gråa hår började dyka upp i nacken och fortsatte uppåt. Hans fru tyckte att han skulle färga det. Men han tyckte att det var dags att bli gammal. Tyckte inte att man behövde ändra på någonting. Så han började minnas bakåt, minnas hur det var när han själv var liten. När han råkade en gång komma hem försent och han hade blivit utan mat. När han en gång råkat tala utan tillåtelse och fått en örfil. Men det var andra tider nu, en annan era. Inte samma musik, inte samma jobb, inte samma respekt. Han ville inte att hon skulle respektera henne av rädsla. Men han ville bara bli respekterad som person.

När de inte kunde få barn, när de äntligen fick adoptera från Bolivia så hade de blivit överlyckliga. Äntligen skulle de få ett litet barn. Hans far hade varit emot det, han ville inte ha något barn som inte hade hans blod, delar av hans dna som barnbarn. Han var fast i det gamla sättet, han var fast i sin tid. Men det hjälptes inte, de ville så gärna ha ett barn att han avslog hans önskan, gick emot honom för första gången i hans liv. Och han älskade det, han älskade att ha makten, att stå emot honom. Men hans hjärta smälte såklart när han fick se henne, när han fick hålla henne i sin famn. Då var hans kultur, hans sätt, hans tid som bortblåst. Nu ville han såklart lägga sig i uppfostran men han stod emot honom, han trotsade honom igen. Det här var hans barn, deras barn, dom skulle uppfostra henne som de ville. Nu tänkte han vad de gjorde fel för att förtjäna det här sättet av uppförande. Skulle de pratat mer om var hon kom ifrån, skulle dom sagt hur mycket de älskade henne mer än vad de gjorde.

Där var det, han kom på det. Det skulle kanske inte fixa allt, men det skulle nog föra dom närmare henne. Han ställde sig upp och gick ut ur köket och bort mot hennes rum. Knackade försiktigt. Inget svar, knackade igen. "Vad är det?" svarar hon. "Får jag komma in?" frågar han. Han hör en djup suck. Hon öppnar dörren och tittar surt på honom med sina mörka ögon. Hon släppte dörrhandtaget och lämnar dörren öppen och vänder sig om och lägger sig på sängen på mage mot honom. Han går in i rummet och sätter sig på sängen. Hörlurarna i såklart igen, hade han väntat sig annat. Han sträckte sig över henne för att nå hennes öra och  tar försiktigt ut en ur hennes öra. "Kan du inte lyssna på mig är du snäll" säger han. Sucken kom som väntat och hon vänder sig om och sätter sig upp i sängen. Hon tar ut andra också och säger: "Du har min uppmärksamhet." "Jag tänker inte bråka, jag kommer i fred, sa han och höll upp händerna i luften för att försöka mjuka stämningen. Tar ner dom igen och säger, "Jag tänker inte tjata, jag behöver mera din hjälp till något" säger han och försöker väcka hennes nyfikenhet till liv. "Hjälp med vad?" Ja där är den, lurigheten i blicken han ville locka fram. Uppmärksamheten var på topp nu märkte han. "Det är den här datorn, jag vill in på en sida men jag förstår inte hur jag ska göra, kan inte du hjälpa mig?" frågade han. Han väntade på en suck och han fick den leverat i tid. "Ok, men du kan inte komma till mig för hjälp hela tiden. Någon gång måste du lära dig själv." svarade hon och gick raskt ut ur rummet.

Hon satte sig vid datorn i vardagsrummet och började klicka på musen för att komma till rätt sida. "Så nu är jag inne på internet, vad är det du vill gå in på?" Jo jag hade planerat en resa, tänkte boka flygbiljetter så om du bara vill hjälpa mig in på sidan så kan jag sköta resten själv" svarade han där han kom bakom henne och stod upp bredvid henne vid datorn. "Resa, vad då för resa?" frågade hon. "Till Bolivia" svarade han. Det här ögonblicket ville han inte missa, reaktionen som skulle komma nu. Hennes ansikte sken upp och ett stort leende bredde ut sig på läpparna. Hon flög upp ur stolen och kramade om honom så hårt att han nästan föll bakåt. Han kramade henne tillbaka mjukt och var så glad för hennes glädje. Hon släppte honom. "Är det sant? Ska vi verkligen åka och besöka mitt hemland?" sa hon och kunde inte sluta le. "Ja jag tyckte det var dags att du får se vad du kommer ifrån, se din kultur för omväxlingsskull" sa han. Hon kramade om honom igen fast den här gången om midjan mjukt, han kramade henne och kysste hennes huvud. Hon lyfte på huvudet och sa "Tack pappa, det här betyder verkligen mycket för mig" Hon släppte honom och började gå tillbaka till sitt rum. "Jag tänkte ringa Julia och berätta allt det här om det är ok?" frågade hon. "Såklart hjärtat, gör du det, hälsa från mig" svarade han. Innan hon vände sig om för att gå in i sitt rum så sa hon, "Förresten, förlåt för förut, jag menade inte att säga så till dig. Jag älskar dig pappa" Han tittade på henne med all kärlek han hade och med ett leende så stort och svarade, "Och jag dig hjärtat" Hon log snabbt och vände sig om och gick in på sitt rum och stängde dörren bakom sig.

Han visslade lågt för sig själv för sin triumf och satte sig ner på datastolen och kollade på skärmen. Han började trycka på knapparna på tangentbordet, kom snabbt in på sidan han ville åt och klickade på tillgängliga flygbiljetter till bolivia. Han hade tagit lektioner i datakurser, han visste hur det funkade, man var ju tvungen att hänga med i sin tid, i sin kultur. Men hans hemlighet var säker hos honom, för de stunder när hon ville hjälpa honom. Dumförklara honom på skoj hur mycket han kom från stenåldern, att alla kunde datorer nuförtiden kunde han inte låta bli att le. För det var deras stund, då hon hjälpte HONOM med något. När hon satt där med läxor, med problem, fanns han där för henne. Och då visste han att hon fanns där för honom, även om det var något så litet som att hjälpa honom lyssna på musik eller lägga in bilder. Så hann han se hennes bilder som hon tyckte om, hennes musik som hon lyssnade på, hennes kultur. Han tog upp hennes spellista och blandade den med hans musik, det blev en kulturkrock, men en kulturkrock av något underbart.

Tornet var större, större än vad jag väntat mig. När jag såg på det nerifrån marken, när jag såg dess majestetiska skönhet, dess oändliga höjd och form så fick det mig nästan att tappa andan. Inte vad jag hade förväntat mig när jag kom till paris, till Eiffeltornet. Jag var inte här för beundra, inte här för att skapa minnen. Jag var här för något helt annat.

Alla sa till mig när de såg mig så nere, nere i depressionen efter min älskade make, efter bilolyckan som hade ärrat mig för livet, att det var dags att jag åkte bort. Lämnade olyckan bakom mig, gick vidare och såg framåt, utan honom. Så jag åkte hit, hit där vi först träffades, vilket de inte visste något såklart. Då hade de aldrig släppt iväg mig. Men jag hade min plan, jag var redo för nästa steg. Därför var det inga problem att gå in i hissen, var inga problem att le åt de ovetande människorna som tittade på mig.

När jag klev ut tog jag av mig skorna, de behövdes inte och solen var varm mot mina fötter. Vilket egentligen inte spelade någon roll, inget spelade någon roll längre. De hade gått fem år men för mig kändes det inte som en enda dag hade gått för jag var fortfarande fast, fast i mörket som inte ville släppa sitt grepp om mig. Fast i förtvivlan och sorg på något som aldrig skulle bli igen. Så jag gick fram till räcket, jag tog mod till mig och kollade ner, det här skulle inte vara så svårt, de borde inte vara så svårt. Det minsta jag kunde göra vara att titta på mitt öde. Jo jag var redo, jag kände det, jag måste vara det. Jag orkade inte leva så här, det här mörkret var för mycket för en enda människa. Tårar började rinna ner från mina kinder fastän jag inte hade beställt dom, de var som om någon ville trösta mina kinder, ville inte att jag skulle vara ensam i detta. Jag torkade bort dom, jag var ensam, ingen tröst fanns att vända sig till och det var dags, dags att dö.

Plötsligt ser jag någon komma förbi, jag känner en armbåge slå emot min, han verkar inte se mig. Han är snabb, för snabb. Innan jag visste ordet var så stod han på räcket med samma tankar som mig. Jag reagerade instinktivt, stop! ropade jag. Han verkade inte höra, det hade jag nog heller inte gjort. Jag grabbade tag i honom och drog ner honom på marken. Han föll till marken, jag föll till marken. Han vände sig om och stirrade på mig. Iska, sorg, han verkade arg men tårar kom ner från hans kinder. Han ville nog bara bort från mig, han ville nog göra om det men han såg nog, han såg samma sak som han kände. Så han la sig på mitt bröst och grät som ingen vuxen karl skulle göra frivilligt men han gjorde för han ville bli tröstad. Jag grät också och klappade honom på huvudet och lät honom bli tröstad av mig som han tröstade mig.

Folk stirrade, ingen vågade riktigt gå fram, ingen ville riktigt lägga sig i. Och det dom sa förstod jag inte, franska hade inte varit mitt huvudspråk i skolan så varken han eller jag svarade på deras antagliga frågor.Till slut kom vi upp på fötterna, jag tog på mig mina skor. Det här skulle inte ske idag, så jag skulle åka ner och försöka imorgon och slippa bli avbruten. Nu blev det konstigt, vi kände inte varandra men han kunde inte sluta titta på mig, varken jag på honom. Vi tittade på varandra med oro i blickarna. För vad som skulle hända med varandra. Det var konstigt, vi hade precis träffats. Jag skulle säga hejdå, sträckte ut handen och skulle skaka hans. Han tog den i sin och det blev en gnista, de passade perfekt. Han kände det också. Han släppte inte, jag släppte inte. Han höll min hand med kärlek, som något han inte ville släppa taget av men han gjorde det till slut. Jag hade blivit besviken om han inte hade tagit tag i min andra hand och ville att jag skulle följa med honom till hissen. Jag tackade inte nej till hans erbjudande. Så när vi klev in i hissen, och tittade på varandra och kände att jag log mot honom och menade det ville jag aldrig att det skulle ta slut. Hissen åkte ner, den stannade och vi klev ut och plötsligt såg allt ljusare ut och det verkade vara början, början på en väg framåt.

Han hette Filip och vi kom från samma stad. Han hade förlorat sin fru i cancer 4 år tidigare och han var där för samma orsak som jag. Vi räddade varandra, en resa till Paris för att dö, blev en resa värd att leva för!