"Min älskade Filip, sedan jag träffade dig blev solen ljusare, marken grönare och livet lättare. Mitt leende är svårt att missa, mitt skratt hörs på långa vägar när du i närheten. Jag älskar din humor, ditt sätt att se på saker inte som ett problem utan en lösning. Jag älskar dig för ditt mod, för att du har mod att våga ge in i kärleken med mig med ett öppet hjärta. Jag väljer denna dag att säga ja, ja till att dela mitt liv med dig. Ingen dag har varit lyckligare än denna. Denna dag är början på resten av mitt liv" 

Filip läser Tereses bröllopslöften om och om igen. Han tittar ner på papprerna på bordet, en signatur är allt som krävs för att det ska vara över. En signatur och deras äktenskap är slut. Pennan darrar när han börjar skriva sitt namn på pappret -Filip Björkman-  Att det ska vara så lätt, ett namn är allt som krävs, en signatur.

"Kära Terese, kanske det inte är naturligt att skriva ett skilsmässolöfte men idag känns det inte som jag har ett val. Jag har stått ut mycket, mer än vad en människa borde göra. Jag stod ut med när jag fick ta över ansvaret för barnen när du förlorade jobbet, jag stod ut med att du låg i soffan hela dagarna och inte lyfte ett finger. Jag stod med när du ändrade beteende och började komma hem full efter festat en hel natt. Jag stod t.o.m ut med ditt snedsteg. Jag förlät dig för jag känner dig, jag vet vem du är, eller det var det jag trodde iallafall. Så lyssna noga på mig nu. Det är en sak att ta ut allt på mig, det är en sak för mig att låta mig leva med din skit. Jag säger det här bara en gång, jag tolerar INTE att du skadar mina barn, mina säger jag för du har inte varit där och de känner inte dig. Men jag lät anmälan vara för att du är ändå deras mamma. Nu är toleransen slut, den försvann när du satte dig i bilen med mina barn full. Om inte jag hade upptäckt det, vad kunde ha hänt. Vi kunde ha varit så lyckliga. Så här är mitt löfte till dig, skärp till dig! Nyktra till och skriv på papperna. Låt en av oss bli fri och sen tar du och skriver in dig på rehabcentret. För om du inte gör det så kan din nästa signatur likagärna vara till din egen dödsdom."

Terese tittar på pappret från Filip om och om igen. Han hade rätt, de hade kunnat blivit så lyckliga. Så här satt hon, tittade på pappret hon hade lagt upp på bordet, på pappret till rehabcentret. Skilsmässa var klar. Han var fri, som han ville. Hon tog upp whiskeyflaskan och satte den vid läpparna. Lyfte samtidigt upp Filips brev, ett kort ramlade ut från kuvert. Hennes barn, han hade skickat med ett kort på deras barn. Flaskan ställdes på bordet. Tårar rann ner för hennes kinder. Ett namn är allt som krävs, ett namn för ett nytt liv. Vet inte om skulle klara det, vet inte om hon hade vad det krävs. Men just nu, i ditt ögonblick, i denna sekund av tvekan till att dricka hade hon en chans. En chans till ett lyckligt liv, en chans att bli fri. Signaturen var inte lång, den var enklast. Det har var ju bara början, början av resten av hennes liv.

 

petri

5 juli 2010 21:18

tung text.
Jobbigt och verkligt..

http://kugghjulsprins.blogspot.com

 

razaha

5 juli 2010 22:09

Suverän inlevelse.Tårarna ligger i ögonvrån.

http://novellbloggen-razaha.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var...

Barnen skriker, så högt att jag nästan vill hålla för öronen. Jag försöker trösta, försöker mata, försöker vagga men de slutar inte. Tårarna är nära nu, jag känner det, jag kommer bli galen. Han kommer in, ser såklart bara det han vill se. Tar ett äp...

Jobbet hade gett Helen ett helvete idag, papper efter papper som ska fyllas i, stämplas och läggas i nästa hög som sedan ska köras ner till Håkan på postkontoret. Hon äcklas varje gång hon kommer ner och ger honom papperna, det är nästan som hon kan ...

"Hej vännen. Idag bränner solen mot ryggen, havets vågor som slår mot klipporna. Sanden fastnar mellan tårna. Hans armar kramar om en bakifrån och klappar på den stora magen. Vi bestämde igår för att rymma. Var trött på alla som tjatade, som ville be...

Lousie började alltid dagen med en kopp te, oavsett om hon hade jobbat nattskift eller tidiga morgonskiftet. Det gick inte att bryta, te var något hon blev rofylld av, något varmt i magen efter krupit upp ur den varma sängen. Det hade blivit en ...