Jag blundade, så hårt, väntade med rädsla i hela kroppen. Kanske jag skulle börja skaka nu, kanske jag skulle be om nåd, det hade ju inte hänt än. Det var ju bara ett slag i luften. Men det hade ju inte hänt med mening, det var inte mitt fel, det var ialla fall det jag försökte intala mig.

Jag träffade honom bara en gång, det hade bara varit en engångsföreteelse, jag var förvirrad, förlåt. Det hade jag kunnat säga, istället blev det bara en massa skrik och gap och tomma hot. Det hade inte behövt komma till det här.

Han hade hittat något, något annorlunda, kanske såg han det på mig, det måste han ha gjort. För jag såg det varje dag när jag tittade mig i spegeln såg jag den fula, dåliga människa jag verkligen var. Jag såg samvetet stirra tillbaka på, skakandes besviket på huvudet. Kanske han såg det, därför stod vi här idag, i denna stund.

Men vi hade ju inte haft det bra, han måste ju veta det åtminstonde. Vi såg ju knappt på varandra längre. Brydde oss knappt om varandras liv, som en vana hade byggts upp, en dålig vana. Jag trivdes inte, jag ville bara att någon skulle se mig, jag ville bara vara intresserant för någon, bara för en kväll skulle jag betydda något skulle jag sagt.

Slå då, tänkte jag, slå då, vad väntar du på. Men inget hände. Men något hände med mig, något blöt började rinna ner för mina kinder och jag öppnade ögonen. Tårar, efterlängtade tårar, äntligen en reaktion, en normal reaktion. Han stod framför mig, slaget i luften var borta. Borta var den starka, aggressiva grottmannen som idag valde slag före resonlighet. Istället stod där mannen jag älskade, för nu såg jag honom, hans tårar var där likagärna som mina.

Förlåt, kunde han ha sagt, jag älskar dig kom heller aldrig fram. Istället kom handen upp och torkade bort mina tårar och sedan kom kramen, efterlängtad mjuk kram. Sen kom kyssen, den varma mjuka kyssen. Ibland är handling bättre än ord, om det är en god handling.