"Jag tar mitt vassa föremål och trycker den mot handleden. Inte för nära någon ådra och inte för djupt heller. Jag är här för att göra skada, inte död. Såret öppnar sig, jag kan se blod börja sippra fram i dagsljuset. Det väller ut från det öppna såret jag just orsakat och försöker hitta en flyktväg ifrån sitt fängelse, den har fått smak av frihet och tänker inte ge upp i första taget. Först stirrar jag, men jag vet bättre än att låta det blöda för mycket. Så jag tar handduken som ligger bredvid mig och trycker för att stoppa blödningen. Men jag är inte färdig än, inte ens nära, jag tar upp det vassa föremålet igen och skär igen och igen och igen. Tills jag märker att endorfinerna börjar känna sig hemma i kroppen och jag får ett lugn och jag blir rofylld. Jag trycker handduken mot handleden igen så hårt som jag kan. Jag är färdig, för denna gången."

Hon kollade på blomman som precis köpt från affären. Hon hade vetat precis vart den skulle stå när hon köpt den. Visste precis vart den skulle passa någonstans. Men nu passade den inte, där var inte alls där den skulle stå. Det var fel, det var inte alls som hon hade föreställt sig. Hon suckade och ställde den på bordet. Satte sig ner vid bordet på kökstolen och stirrade på blomman. Den var så vacker, den var så välkommen när hon hade tittat på den i affären, den passade i hennes liv. Men när den hade kommit hem till henne var det som den hade vissnat, som den hade tynat bort i hennes närhet. Det var som den kände hennes känslor, att det inte var verkliga för den när den väl hade kommit utifrån och in i hennes liv. Den var inte alls välkommen, på utsidan kanske det verkade så men inuti skulle den aldrig komma henne så nära som den ville. Hon ställde sig snabbt upp och tog ilsket blomman ur blomkrukan och gick fram till diskhon och öppnade skåpet under och slängde argt den vackra blomman i papperskorgen. Den var helt enkelt för vacker, för vacker för hennes närvaro.

Han tittade på henne, kunde inte förstå hennes reaktion. Han hade precis sagt att han inte orkade längre. Han orkade inte längre. Han fick ingen respons. Han hade försökt och försökt att älska henne men hon vägrade. Hon vägrade bli älskad. Han visste att det inte var lätt, ingen fick älska henne. Inte ens hon själv, han visste om ärren. Även om hon försökte gömma dom, även om hon låtsades att hon inte hörde vad han sa när han tog upp ämnet. Ämnet om dom, han fick gärna prata men hon ville inte lyssna. Hon trodde att det funkade ändå, hon trodde att hon visade kärlek. Men han trodde knappt hon visste var det var. Så här satt han och hon hade inte rört en min. Hon hade hört varenda ord men hon ville inte ta in det. Hon ville inte bry sig. Hon ville vara känslokall. Han frågade henne om hon inte hade något att säga, inte en min. Nu var det banne med nog. Han blev arg, han gick runt bordet, tog tag i hennes axlar och vände henne mot honom. Men hon ville inte möta hans blick, antagligen för rädd för att brista, för att visa något. Han kysste henne på pannan och gick ut ur rummet och tårar rann ner för hans kinder. För han älskade henne, men han kunde inte leva med att inte bli älskad tillbaka.

Hon tvekade, hon hade handen knuten uppe i luften och gjorde sig beredd på att knacka. Men hon visste inte om kunde, om hon vågade. Men det var dags, det hade gått för lång tid, hon kunde inte leva så här längre. Hon skulle våga, hon hade kommit så här långt för att ge upp nu. Hon knackade försiktigt och väntade på svar. Det var en kvinnlig röst som svarade kom in och hon öppnade dörren långsamt. Kvinnan satt med händerna i knät och tittade på soffan framför henne. Där satt han. Hon gick in i rummet, inte för fort, inte för långsamt. Satte sig bredvid honom i soffan. Hon frågade om vi var redo och tog upp block och penna. Hon tog hans hand i hennes, satte andra handen på magen, det var dom, alla tre.