Jobbet hade gett Helen ett helvete idag, papper efter papper som ska fyllas i, stämplas och läggas i nästa hög som sedan ska köras ner till Håkan på postkontoret. Hon äcklas varje gång hon kommer ner och ger honom papperna, det är nästan som hon kan se han slicka sig på munnen när han ser henne stiga ut ur hissen. Varje gång "råkar" han slänga ett papper på golvet så hon blir tvungen att börja sig ner och hämta upp det. Hissen upp kunde inte vara mer kränkande.

Helen har försökt prata med chefen men såklart han inte lyssna, jävla mansgrisen, såklart att hon var tvungen att göra sitt jobb utan att klaga, han gjorde ju inget farligt. "Titta men inte röra" var det ända han sa.

När hon kom hem försökte hon ringa sina väninnor men ingen svarade, hon lämnade meddelande på deras telefonsvarare och en ringde tillbaka men hade egentligen inte tid att prata. Så här var det jämt, var det inte jobbet så var det dom. Stina, Ellen och Ylva, hennes tre närmaste vänner, eller åtminstonde hade de varit de från början. Tyvärr växer man ifrån varandra men ända sedan han kom har det varit som hon inte exiterat längre, plötsligt hade de inte tid, plötsligt var deras liv fullt med grejer att göra utan henne. Och när de väl umgicks så pratade de bara om deras liv.Ylva: "Hörde ni att jag ska få en befodran snart, cheferna älskar mig på jobbet." Stina: "Ja men herregud", sätter nästan sin cosmodrink i halsen och ler. "Jag med, eller jag menar jag kommer få ha mera uppgifter i makeup affären jag jobbar, så det är väl nästan som en befodran tycker jag. Ellen: "Ja verkligen, jag tycker verkligen jag kommit långt jag med, de ger mig lite dyrare kläder att ha på mig på plåtningarna, hur är det på jobbet Helen? Fylls papperna i ordentligt?". Sarkasmen märktes på långt avstånd. Helen tittade på henne och log. "Jodå, det går.." Ylva avbryter såklart. "Jag glömde säga, hörde ni vad Niklas sa till mig häromdan..." Och så fortsätter det. Egotrippade idioter.

Så här satt hon i soffan hemma och väntade. Leendet blev bara större för varje minut som gick, snart skulle han vara hemma. Det var tidig förmiddag och för henne skulle inte jobbet varit slut på flera timmar. Men nu hade hon fått nog, de fanns gränser. ÄckelHåkan hade uppfört sig som han brukade och nu när pappret ramlade på golvet hade hon bara struntat i det, när han bett henne plocka upp det. Hon hade ignorerat honom och börjat gå mot hissen. Han hade ställt sig upp och sagt "nu plockar du upp det din jävla hora!" Precis vad hon behövde höra. Hon vände sig om, gick fram till hon och gav honom en örfil. Han stirrade på henne, "din jävla fitta, fan gjorde du så för, du kommer inte jobba här mer kan jag lova dig." Hon tog sin mobil ur byxfickan och stängde av inspelningsknappen. Spelade upp det igen och sa: "Vi får se vem som får jobba kvar" Vände på klacken och gick. Och innan hissen stängde hade hon sagt: "Glömde jag nämna videon också?"

Chefen hade varit tyst hela tiden men när han sett och hört hon visat och hon förklarade att hon minsann skulle stämma hela stället för sexuella trakasserier om han inte omflyttade henne omeddelbart. Sedan var det inget mer helvete. Idag hade hon en tidig dag, hon hade begärt att få en för att få spendera det med någon stod henne nära. Hennes vänner hade slutat höra av sig men det var likagärna det. Det hade visats sig att hennes inte var så pålitliga att ha omkring sig ändå. Stina hade ringt upp henne häromdan och när Helen hade berättat hela historien om jobbet hade hon inte sagt något på ett tag men sen började glappen på munnen gå, det var Stina bra på. Ylva hade inte fått någon befodran och anledningen att cheferna gillade henne så mycket var att hon låg med en av dom. Ellen hade inte fått nya kläder men de hade bett henne gå ner ett par kilo. Stina arbetsuppgifter hade ändrats, nu fick hon städa mer i affären än vanligt. "Så egentligen är vi alla avundsjuka på ditt liv, att du vågar stå upp för dig själv och åtminstonde har du Sam att komma hem till." Ja hon hade det, det hade hon verkligen. "Det påminner mig, har inte tid att prata mer Stina, men tack för att du var ärlig, det var verkligen uppskattande."

Nu kom han springande in genom dörren, hennes ögonsten. "Helen gissa vad som hänt idag?" sa Sam och sprang in i sin Helens famn. Tårarna var nära. "Helen är du ledsen?" frågade han. "Nä," sa hon. "Berätta allt som hänt, jag vill höra allt om ditt liv." Sju-åriga Sam, adopterad av henne som 3-åring när hennes syster som dött i en bilolycka med hans pappa. Hon var allt han hade, han var allt hon hade. För hur hade egentligen hennes liv sett utan honom, hade hon varit älskarinna, bantat ner sig totalt i modeträsket eller inte stått på sig själv på jobbet. Han fick att vilja leva bättre och sundare. Han hade bara henne, hon var hans nära, inte hans mamma, men nära nog.

"Hej vännen. Idag bränner solen mot ryggen, havets vågor som slår mot klipporna. Sanden fastnar mellan tårna. Hans armar kramar om en bakifrån och klappar på den stora magen. Vi bestämde igår för att rymma. Var trött på alla som tjatade, som ville bestämma allt. Det var vi som skulle gifta oss-Anna och Karl-inte någon annan. Men vi for inte långt, jag menar hur långt kan man åka med dig i magen. Du börjar bli tung, nästan helt färdig. Bara en vecka kvar. Jag vet att du inte var planerad men ändå, jag kan inte hjälpa att längta ihjäl mig. Som om du har varit där i bakgrunden hela tiden, saknad från våra liv. Jag kan inte förklara hur det känns att känna hur du lever därinne, lever inom mig. Hur du rör dig, när du är vaken, när du sover. Hur du tycker det är jobbigt när man ligger så eller hur du alltid gör mig törstig efter klockan tolv. Eller väcker med sparkar prick klockan sju. Du kommer vara envis, du kommer trotsa men du kommer att älska och vara så älskad. Mamma älskar dig redan, som jag aldrig gjort annat. Vi är påväg till hotellet efter ha varit på stranden. Din pappa försöker köra försiktigt och jag kan inte hjälpa att le när han försöker vinka trevligt på våra omkörare. Jag skriver snart igen, får se om jag hinner innan du dyker upp. Din mamma Anna"

"Hej, fan vad jag skriva.. hej det är jag din pappa. Karl heter jag, men det kanske du visste. Anna skriver jämt till dig säger hon. Jag vet inte vad jag ska skriva, vad vill du höra. Nä stryk det.. Jag är här för en anledning och tyvärr ingen bra anledning. Förlåt för skrynkliga pappret, för de våta fläckarna men jag tror inte jag kan börja om från början igen. Anna mår inte så bra, du mår inte så bra. När hon skrev till dig sist så åkte vi bil. Jag körde sakta, jag lovar. Men den kurvan, den svängen. Jag trodde inte han skulle åka rätt ut, jag trodde inte det. Jag vet inte mitt fel, det hade Anna sagt till mig just nu, inte mitt fel. Men det var jag som körde, om jag hade bromsat lite, saktat ner kanske det inte hade hänt. Sluta upp nu Karl, det var inte ditt fel, det hade Anna sagt. Älskade Anna. De låter mig inte träffa er. Tror jag håller på att bli tokig snart. De lilla jag fick träffa er igår räcker inte. Så jag ber dig, håll dig vid liv, håll mamma vid liv. För jag klarar mig inte utan er. Älskar dig redan, lilla vän. Var stark, hoppas vi syns snart. Din pappa."

"Hej vännen, hur mår du? Det var längesen sen sist. Förlåt att det tagit sån tid men som sagt fullt upp. Önskade jag hade mer tid men tid går så fort, för fort. När vi pratade sist började du känna igen vissa namn men mig var fortfarande tomt. Tillfällig minnesförlust sa dom, tillfällig, tillåt mig att skratta. Men jag lovade, jag lovade att skriva så nu gör jag det. De trodde du var okej, att smällen i huvudet inte varit så farlig. Men de hade så fel, jag önskade att jag hade varit där och hållt din hand. Sagt att allt skulle bli bra, jag önskar att jag hade gett dig en sista kyss innan du försvann från mig. Varje dag hoppades jag att du skulle minnas igen, men dagar blev till veckor, veckor blev till månader och nu har det gått 10 år utan resultat. Anna heter jag, kommer du inte ihåg mig. Min man säger att jag ska sluta skriva, sluta hoppas. Men jag kan inte hjälpa det, du var mitt livs kärlek och du försvann. Förlåt, du kan inte hjälpa det. Men jag gör det inte för din skull längre, jag gör det för henne. Julia som din dotter heter, du glömmer ju så lätt. Hon lämnade en lapp till dig här. Jag har inte öppnat det, det är till dig. Jag vet, jag ska inte säga det men jag gör det ändå, jag saknar dig. Anna."

"Hej vännen. Jag håller just nu upp bilden av dig i magen framför mig. Såna små ben du har, det har börjat synas. Kollegorna på jobbet har gett mig kommentarer, jag skrattar bort de mesta att jag ätit för mycket. Men nu när bilden är här, när de säger att du mår bra kan jag med glädje skrika ut att jag väntar barn! Så skönt att äntligen få säga något. Men de hade nog inte väntat sig något annat, sen jag och Johan började träffas så väntade de bara på nyheten om barn. Kanske ska presentera mig, jag heter Julia, är 30 år och jobbar som förskolelärare och är din mamma. Mamma-din mormor-blir nog lite chockad, hon trodde vi skulle vänta lite längre. Hon ville nog säga att vi är precis som hon och pappa-din farfar-var men hon kunde inte få fram det. Ända sedan han försvann har hon varit sorgsen. Göran har praktiskt taget uppfostrat mig tillsammans med din mormor. Karl, min pappa, eller vad man nu kan kalla honom. Han försvann när jag var liten. Han finns vid liv men han är inte här. Ska jag berätta en hemlis, jag tror han minns mig, jag vet mamma säger att aldrig komma ihåg när hans närminne är skadat så svårt. Men när jag var hemma hos honom igår för hjälpa honom städa och tvätta (han tror jag är städerskan) hittade jag en ask bland hans sockar. Jag öppnade den, han hade ändå somnat framför teven igen. Hittade mammas alla brev och längst under hittade jag ett kort på mig när jag var tio och mitt brev jag hade skrivit. Jag älskar dig pappa, bli frisk snart, stod det. Det var skrynkligt och läst flera ggr och hade fläckar av tårar på det. Jag gick ut till honom och kramade honom när tårarna började rinna vaknade han och kramade om mig också och sa "Julia, jag älskar dig också, förlåt att jag glömde dig" Jag tittade på honom och log, han log tillbaka men sen var han borta igen. Men han har aldrig sagt något till mig, inte ens mitt namn. Oj, det här var ett långt första brev. Men du behövde höra det. Älskar dig vännen. Din mamma Julia."

Karl tittade på Anna, tittade på när hennes grålätta hår rufsade till i vinden. Det kan nog bara varit sekunder innan de steg in i sjukhusentren för att hitta det kafe där Julia och Johan väntade på dom. Han tog tag i hennes arm, det var dags. "vad gör du?" säger hon och stirrar på honom. Han kysser henne, kysser henne som han aldrig gjort innan. Hon stretar först emot men låter sig sedan bli kysst. När han släpper henne ger Anna honom en örfil, inte hårt men ändå för att få en reaktion på hans beetende. Hon vill gå sin väg, fastän han aldrig gjort något sådant innan ville hon inte vara där för nästa steg, glömskan. Han gick efter. "Anna, du måste lyssna på mig!" skrek han. Hon stannade, hon hade inte hört honom säga hennes namn på så många år. Hon vände sig om och tittade förvånat på honom. "Vad sa du?" frågade hon förvånat. "Kommer du ihåg när du berättade för mig att du var gravid med Julia, hur jag var nära att sätta den där potatisen i halsen", sa han. Annas ögon glänste. Han fortsatte, "du har alltid haft en talang för att tala om saker vid fel tillfällen, som när du berättade att jag fått en dotter men inte mindes henne, eller att du gift om dig, eller när du sa att du skulle sluta komma förbi, sa han och tog hennes händer i hans. Tårarna rann nu ner för hennes kinder. "Jag kanske är sent ute, jag kanske inte ens har en chans längre men jag är ledsen att jag glömde dig, du anar inte", sa han och tårar rann nu ner för hans också. "Huu..rr, sa Anna med tårarna i halsen. "Hur länge?" "Cirka 1 år, jag kunde inte med, jag var rädd att det skulle komma tillbaka och det var några månader efter Görans död. Jag kunde inte med..", sa Karl och tittade på deras händer och smekte tummarna över hennes. "Men Julia? Inte ens henne" sa hon. Han tittade henne i ögonen igen. "Spelade någon roll, hon hade redan levt utan mig i så många år, skulle det vara någon skillnad för henne. Men jag kan säga att det började med henne. Hon fick igång mig, mitt minne", sa han och log. Anna log med och tog hårdare tag i hans händer och släppte dom sedan för att krama om honom. Han kramade henne tillbaka. "Glöm aldrig igen, lova mig det", sa hon och tittade honom i ögonen. "Aldrig", sa han och kysste henne. "Jag glömde dig aldrig pappa, bara så du vet", hörde de en röst säga framför dom. Där stod Julia med bebisen i famnen. Anna och Karl släppte varandra och gick fram för att omfamna deras dotter och dotterson. "Han heter Karl pappa", sa Julia när de släppt varandra. De torkade bort tårarna från ansiktet och Karl sträckte fram händerna för hålla sitt barnbarn. I bakgrunden kunde han höra Anna och Julia prata tyst. "Jag undrade vart ni hade tagit vägen", sa hon. "Hur mycket hörde du?", frågade hennes mamma. "Varenda ord", sa hon och log. Anna gjorde detsamma och kollade på hennes livs kärlek hålla deras barnbarn. "Hej vännen", sa Karl till sitt barnbarn och vaggade honom fram och tillbaka försiktigt. "Jag tänker inte missa en minut av ditt liv"..

Lousie började alltid dagen med en kopp te, oavsett om hon hade jobbat nattskift eller tidiga morgonskiftet. Det gick inte att bryta, te var något hon blev rofylld av, något varmt i magen efter krupit upp ur den varma sängen.

Det hade blivit en vana förlängesen. Hon märkte att hon tyckte att det lindrade baksmällan efter varit ute med kompisar och festat så efter det fastnade hon. Hon var tvungen att ta en kopp dagen efter varje party för att slippa baksmällan.

Lousie satt och tittade ut genom sitt fönster. Staden var tyst, det hade börjat ljusna, man kunde se lampor tändas en efter, hon kunde se grannfamiljen gå ut med sina barn til bilen för att lämna dom på förskolan, hon kunde se mannen kyssa sin hustru och barn hejdå innan han gick sin promenad till jobbet. Han vinkade hejdå när de backade ut från parkeringen och ut på stora vägen. Erik som mannen hette, tittade in i hennes fönster och började gå med riktningen mot hennes lägenhetshus.

Nu var det dags igen, det hade börjat så oskyldigt, Lousie hade låst sig ute och Erik hade välkomnat henne in i sitt hus när hans fru och barn var bortresta över helgen, hon visste att hon hade druckit för mycket. Hon visste att hennes omdöme var dåligt, nästan helt borta. Så när han började kyssa henne sa hon inte nej, när han tog med henne in i till sovrummet sa hon inte nej. När de låg med varandra njöt hon. 

Dagen efter gick hon hem i skam, lovade sig själv att det var en fyllegrej när hon satt och drack sitt te. Att det aldrig skulle hända igen, hon skulle aldrig kunna se hustrun i ögonen eller de fina barn de hade. Hon ville inte förstöra hans familj, det hade hon nog av själv. En förstörd familj. Så när han kom förbi för att förklara, för att få henne att lova att vara tyst då svarade Lousie naturligtvis ja, ingen skulle få veta och när han hade kysst henne igen backade hon inte, det var skönt att bara få säga ja.

Men nu, några månader senare, efter han besökt henne innan jobbet eller när frun och barnen var bortresta fanns det inga ja kvar, hon kunde inte sluta, hon ville så gärna bli älskad även om det var falsk kärlek. Samvetet hade försvunnit, skammen var borta. Kanske hustrun visste, hon kanske inte ville se det som mitt framför henne. Men hon kanske dessutom visste det Louise visste, att Erik skulle aldrig lämna sin hustru för henne. För honom var Lousie inget annat än en sex för honom.

Lousie hörde den lätta knacken på dörren, hon ville inte öppna egentligen. Hon stod snart inte ut med sig själv men hennes beroende var större, starkare än henne. Hon drack upp det sista av sitt te och gick mot dörren för att släppa in honom. Lousie tänkte nog inte på att hon vinglade in i bordet och välte vodkaflaskan som stod på bordet. Hon stannade. Den var tom, det hördes bara ett lätt klirr när den ramla ner på sidan. Det påminde henne, hon måste köpa mer.

Hon trodde hon skulle klara sig till ikväll, det måste hon. Hon fortsatte mot dörren när bankningen blev lite hårdare den här gången och öppnade dörren. 

Lousie gick in i sovrummet och började ta av sina kläder. Erik steg in och med sig hade han en påse som hon inte hade sett i fönstret. Han ställde påsen på bordet och tog ut vodkaflaskan, han visste att hon inte skulle bli lika rolig utan den. Sedan gick han mot sovrummet och tog av sig kläderna medan han gick. Han berättade glatt vad han hade med sig för present till henne när han låg ovanpå henne. Hon log trodde hon, men egentligen visste hon inte vad hon kände. Hon visste bara att hennes te skulle inte smaka lika bra utan det.